Nordre Älvs estuarium

Vår dotter bor nästan exakt vid reservatgränsen. Från rumsfönstren och altanen ser vi ut över ett grådisigt landskap. Förbi hällandskapet ner mot havet ligger det disiga vädret som en halvblöt filt. Vi börjar prata om det vackra i det gråa. Många gånger har vi varit lite längre västerut mot havet och strövat runt. Jag har aldrig vandrat precis härnedanför där ni bor säger jag. Skall vi ta oss en promenad här och nu? – replikerar dottern.

På med kängorna och slittåliga kläder. Med lilla kameraväskan på ryggen och ett stadigt stativ i handen letar vi oss ut i naturreservatet. Kanske kan vara Sveriges största med nästan bara vatten – vet inte – mycket är det i alla fall. Fast en del omgivande land ingår också. Det är där vi går nu.

Berget är slipat av inlandsisen och därefter av väder och vind. Det är otroligt kuperat i den lilla skalan. Upp och ner, plötsligt våtmarker, gölar med sankt vatten, taggiga björnbärssnår. Halkiga hällar och slippriga lavar och mossor. Blickar ut över det gråa havet. Idag tas inte turistbilderna. Men det är lika äkta det här, eller mer. Utanför strandlinjen ligger flera öar som är fågelskyddsområde. Hejdar oss på vägen hem. En ganska lång förfallen stengärdsgård dyker upp. Förr, precis som nu går djur här och betar. Kor och hästar brukar vi se från huset och komockor är det gott om i terrängen. Vänder åter. Natur finns så nära även om hus skymtar på avstånd.
Lasse

Det här inlägget postades i Familj, Stillhet och tankar, Strövtåg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CAPTCHA (Robotkollare) *