Blötvinter

Ute regnar det för fullt, snön tynar bort och marken blir allt mer lik en knölig skridskobana. De senaste dagarna har jag promenerat fram och tillbaka efter Kolbäcksåns sydligaste del. Utflödet i Freden – en vik av Mälaren. Hela gränsområdet mellan vatten och mark kantas av massor av vass, markerna är täckta av vatten och bräcklig is. Vågar mig inte ut. Även om det är grunt på ängarna är det tillräckligt för att kängorna skall fyllas av vatten.

Färgskalan är nästintill monokrom. Bara den vissna vassen ger gulbruna antydningar. Går försiktigt på sidan av vägen/stigen för att få lite fäste i snökanten. Bilderna följer ån motströms från vasspartierna där åns två förgreningar möter Freden. Första dagen låg isen, andra dagen flöt isflaken ut genom den västligaste förgreningen där de tunna isflaken samlades lik timmerbrötar i norrländska flottningsälvar.

Försöker fånga tystnaden, den monokroma färgskalan längs åstranden och min relativa ensamhet. Det här är ett mycket populärt promenadområde. Men inte idag. Väder och väglag håller besökare borta. Förvånad ser jag någon sitta på bryggan jag fotograferade igår. En yngre kvinna med termos och äpple. Hon, liksom jag, har svårt att bara promenera för promenadens skull. Lite extra naturdimensioner behövs. Visar sig att vi vandrat samma stigar och områden här. Kändes lite som en själsfrände fast många år skiljer oss åt.

I nederdelen av forspartiet vid slottet ser jag en ensam sångsvan. Sitter den i karantän eller är den kvarglömd av flock här? Bara lite gräsänder som sällskap. Ser lite overkligt ut med svanen när träd och vatten formar isskulpturer.
Hemma utan brutna ben.
Lasse

Kolbäcksåns förgrening ut i mälarviken Freden
Översvämmade och frusna betesängar ner mot Freden.
Bryggan när isen låg kvar
Isskulpturer som formats i forsen och den kvarglömda? sångsvanen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CAPTCHA (Robotkollare) *